”Kanske kryper masken lite” – eller Våra samarbetspartners del III

Nu har jag ägnat fyra timmar åt att försöka varva ner.

Och kanske kommer resten av kvällen också gå till det. Europe spelar The Final Countdown på min dator och jag har stängt av airporten så att jag överhuvudtaget inte KAN gå in på internet. Jag har gjort allt jag måste göra. Jag ska inte prata mer med stadsdelen. Inte mejla fler journalister. Inte ringa mer till Andreas och inte hämta fler affischer. Jag har promenerat. Ätit. Badat med det speciella badsaltet jag fick av min väninna på Tidagränd.

Jag har skrivit ut en ny utskrift av scen 9. Jag har skrivit ut en ny ren version av försättsbladet och skrivit dit dom viktigaste frågorna. Varför skriver Katerina på det där flygbladet? Vem är det som ska träffa vem i den nya scen 14? Och vad händer med ängeln på slutet?

Och nu skriver jag här till er. Sista stationen innan jag börjar skriva den allra sista skrivvändan. Sista undanflykten för att inte börja. De sista skrivdagarna innan manuset går iväg till dom som ska läsa det för oss och mig och er alla den 26/4.

Dagens bästa minne: hälsade på på Såpbubblans förskola, och medan jag satt där med Johanna och Yvonne och pratade datum och utställningen på bibblan och ditten och datten så stannade vi hela tiden av vårt samtal och tittade på masken i stället. Masken i spaden. Daggmasken som vi tog i handen. Som barnen turades om att hålla i spaden. Kanske kryper den lite, säger Johanna, man vet inte. Och jag känner att jag också vill gå på Såpbubblans förskola och hitta mask. Måste bara koppla upp mig igen först för att kunna lägga ut det här blogginlägget……