Om jag hade ett vackert skåp för minnen...

... så skulle jag lägga hela den här dagen i det skåpet. Varmt och mjukt inbäddad i något vackert silkespapper. Där skulle morgonen ligga, när jag och mina söner kastade upp snören i trädet vid tunnelbanan och hängde upp mina pjäsfragment där. Där har dom hängt och virvlat in sig i varann hela dagen medan jag gått på stadsvandring i bagis med Marika och en stor härlig drös med folk, som ockuperade halva Ljusnevägen. Och jag tänkte vad ovanligt det kändes att gå där tillsammans på gångstigarna där jag till vardags cyklar ensam eller går med mina barn. Nu var vi många och på upptäcksfärd.

I mitt vackra minnesskåp lägger jag också barnen som kastade pappersflygplan i massor ner från loftgången, Peter som Abraham, och Abrahams fru, och ängeln Gabriel med. Och Hanans piroger och barnens kakor om vartannat. Och bilderna i kyrkan, alla de små bilderna från människors hem, och Ingrids ord om hemkänslan. "Jag tror att hemkänslan får oss att ta form , att veckla ut oss och att ta plats".

Det kanske är det vi håller på med... vecklar ut oss och tar plats.