Ett pepparkakshus - del 1

I December var det pepparkakshusutställning som var en del av projektet pepparkakshuset. Jag ville också baka ett hus. Men vilket hus skulle jag då göra?

Höghus hade varit flott att få till, men jag har ju aldrig ens bott i ett sådant. Inte kunde jag bygga radhuset jag växte upp i heller, inte andrahandslägengheterna som jag passerat, inte rummen på folkhögskolorna där jag gått, inte de mysiga men dragiga lägenheterna på Möllevången, inte det mycket lilla radhuset på hörnan i Nynäshamn och inte ens huset i rött tegel där jag bor nu och trivs i ville jag bygga.

Ur min oförmåga att välja och att veta växte en tanke fram. Om jag istället bygger ett hus som är som ett tittskåp så kan jag fylla det med vad jag vill. Så fick det bli. Jag byggde ett hus med många rum i och flera våningar blev det. Trappor ville jag ha så att man kunde följa vägen upp med fingrarna. Och dörrar mellan rummen, och fönster ut mot världen. Utom i ett rum som måste vara ett slutet rum. Men till sist fick även det slutna rummet ett fönster och en sån där trappa i trä som katter brukar ha när de ska ut och in.

När jag skulle fylla mitt hus funderade jag på när ett hus blir ett hem och varför det är så. Om det nu är så alls. Jag har bott på många platser och i många olika hus. Jag har ofta känt mig hemma och ändå längtat bort (eller hem). När jag tänker efter så finns det inget hus, ingen plats och ingen sak som definierar mitt hemma. Hemma måste finnas någon annan stans.

Jag gör det lätt för mig och fyller mitt hus med bilder.