Minnen

Fixar en kanna med kaffe, rensar undan på bordet och tar fram en låda med fotografier. I ett kuvert hittar jag svartvita negativ. De är stora, för stora för negativhållaren i skannern men mitten av bilden kommer med. Det räcker.

En man med ett barn i sitt knä. Vinden i håret och armarna runt barnet. Jag tror det är i Stockholm och året kan vara 1958. Mannen är min pappa och barnet är min bror. Jag minns inte att jag någonsin har suttit i min pappas knä. Min äldsta son frågar ibland efter en morfar. Jag har ingen riktigt bra förklaring att ge och tänker att det borde jag kanske ha.

Det var några år sedan nu. Min son hade nyss fyllt tre vill jag minnas. Det var då han myntade uttrycket "Håren med husen". Håren var växterna som klättrade uppför husfasaderna och som om hösten lyste i guld och rött. Vi såg dem oftast när vi körde in och ut ur Bagarmossen. Det var hans bästa och finaste hus i Bagarmossen, det var där han skulle bo när han blev stor. Med sina barn och sin familj.