Hemmet som scen

Som berättare är det kanske inte helt oväntat att ordet hemscen dök upp när jag började fundera över temat hem. Jag tänker att kanske är hemmet som en scen, en plats där människor förankrar sina livsberättelser med hjälp av bl.a föremål.

Hemmet är en boplats som möbleras med föremål som tillskrivs en viss betydelse som skapar tillhörighet, inte bara med de under samma tak i nutid utan också bakåt och framåt med en viss krets av människor, mer eller mindre platsbundna.

En vagn kommer lastad med mitt nätverk

Medan en bostad är en materiell struktur att bo i, en lägenhet eller ett hus, är ett hem de omständigheter som förankrar människor i dessa lägenheter eller hus. En boplats på ”rätt” plats ger tillträde till områden eller kvarter där olika gemenskaper formas och upprätthålls genom aktiviteter som skapar förankring. När jag bodde i Alby var jag rätt ensam i mitt nätverk om att bo där. Nu, när jag stiger på tunnelbanan i Kärrtorp, händer det ofta att delar av mitt nätverk sitter på vagnen. De kommer från Skarpnäck och framförallt från Bagis. I den här stadsdelen är det nära till de aktiviteter som skapar förankring i mitt nätverk. Här är det lättare för mig att upprätthålla kontakten med min gemenskap. Jag trivs och får fördelar av att bo här - men problematiserar. Det är normalt. Problematisera är något vi gärna gör i mitt gemenskap. När jag besöker folk hemma i min nya stadsdel ser jag att de har föremål i sitt hem som liknar föremålen i mitt hem. Här är det definitivt tätare mellan stringhyllorna.

En ros, är en ros, är en ros?

Tja … en ros är i vissa fall en pelargon. Föremål i ett hem är inte bara materiella ting vi köper och bär hem, ingenting vi ställer där bara för att... väl hemma och knutet till vår familj eller oss själva blir föremål på något sätt meningsskapande. Det är därför vi skaffar dom. Föremålen i vårt hem, sammansättningen av dom, förankrar på ett magiskt sätt våra föreställningar om oss själva och vår relation till varandra och världen utanför. Med hjälp av föremål blir det möjligt för oss människor att etablera och kommunicera status både inför oss själva och inför andra. Hemmet är som en magisk kammare där föremål omvandlas från varor till ägodelar som inte bara tar plats, de ger oss också plats - och kanske t.o.m tillträdet till begärliga gemenskaper som öppnar dörrar till andra rum, sociala rum utanför hemmet. Att göra ett hem av en boplats handlar faktiskt om att genom olika förankringsprocesser skapa omständigheter som erbjuder en människa tillhörighet. Det gäller nog både bostaden som struktur och var den är placerad och hur den är inredd.

En katt, är en katt är en katt?

Vi har precis skaffat katt. Katter är verkligen ”homeyness” och gör sig jättevackra i rätt fåtölj. Det tar emot att säga så om en levande varelse, men handen på hjärtat - katter kan ju i vissa fall fungera som inredning. De fungerar liksom föremål också utmärkt som identitetsskapare i ett hem. En katt signalerar olika saker beroende på om den bor hos en familj, pensionär, ungkarl eller ett samkönat par. Det finns mängder av exempel i litteraturen som beskriver olika hem och ger oss inblick i hur hemmet i praktiken fungerar som en arena för att konstruera olika identiteter, klass eller statuspositioner . Berättelser där hemmet är scen för en uppsättning idéer, regler eller normer som förankras i en boplats genom kärnfamiljen. Hemmet är på något sätt sammanflätat med familjen. En katt tillför något särskilt i de hem som osynliggörs om de inte formas inom ramen för en traditionell familjeform. Faktum är att det inte är alldeles ovanligt att katten åker ut när en ensamboende bildar familj. Den blir liksom överflödig. Vår katt hade kunnat heta Gertude, Alice eller varför inte Selma? Nu fick den heta Irasema i stället. Söt som honung betyder det på guaraní , ett språk som talades av urfolket i Uruguay där jag är född. Jag fick nog blodad tand av synliggörandet av mig och min livsberättelse genom kattens namn och reagerade med att genast vilja föra in ännu lite mer av mig själv i hemmet.

Hem är aldrig enkelt - Ordet hemmet väcker känslor

Jag köpte en kudde i leopardmönstrad fuskpäls på secondhandbutiken i Kärrtorp. kitschig, queert och punkigt. Ett föremål som ytterligare skulle ha förankrat mig i hemterritoriet och som jag nog inte hade vågat ta hem innan - men som kattkudde kunde den nog passera. Att komma hem med den var som att kasta en kudde i ansiktet på Ellen Key och hela idén om skönhet , enkelhet, ändamålsenlighet, harmoni och ärlighet. Där satt jag i hallen med en leopardmönstrad fuskpälskudde i knät och omgiven av Williams Morris tapet : Willow. Jag satt på hallpallen, sambon satt på golvet med ytterdörren som ryggstöd. Det är så och där vi ofta sitter när vi förhandlar om det gemensamma. Jag tror det har att göra med att jag är en usel förlorare och gärna vill packa och ge mig av när jag förlorar. Jag saknar delvis livshistoria kopplat till hemmet, som barn bodde jag mest på boplatser och har ingenting som jag har ärvt. Jag har en hemlig böjelse för katolskt bildspråk och ett punkigt begär men som ung mamma i Tumba hade jag varken köpkraft eller hem i mitt nätverk som hade annat än IKEA möbler och skinnsoffor - och när det var riktigt lyxigt - ett barskåp med barstolar. I barskåpen fanns spriten som inhandlats på jobbresorna med Finlandsbåten. Förresten, visste ni att Finlandsbåten heter Sverigebåten när den åker från Finland? Vad som är hemma och vad som är borta beror förstås på var man har sin hemmahamn. Hemmahamn är en väldig fin schlager av Lasse Stefanz som grannen i Tumba ofta sjöng på fyllan, men Hemmahamn är också en roman av Reidar Jönsson som debuterade 1969 med romanen: Endast för vita. Det var länge sedan jag läste hans böcker, men jag fann igenkänning och de gjorde intryck. När jag googlar finner jag följande beskrivning "I Jönssons böcker finns ständigt ett perspektiv underifrån som är lyhört för konsekvenserna av det klassamhälle som formar och vanställer så många av dess medlemmar"

Lyhört - Ett samarbete mellan Stockholms stadsmuseum och Stockholms stadsbibliotek

Insamling pågår

Insamlingens syfte är att vår tids berättelser ska vara tillgängliga för framtidens stockholmare. Flera av berättelserna kommer att publiceras på Stockholmskällan och användas i en mängd olika utställningar, publikationer, evenemang och för forskning. Om du vill bidra kan du prata med din bibliotekarie eller gå in på stockholmskällan och lämna din berättelse