Toves krönika

Vi flyttade till Bagarmossen när jag var fem år. Jag, mamma, pappa och min lillebror flyttade från stora Södermalm till lilla Bagis. Från en trea till ett radhus med tre plan. Mamma – som har vuxit upp i en liten småort utanför Östersund i Jämtland- ville bo i innerstan medan pappa – som har vuxit upp i Vasastan- ville bo på landet.
Bagarmossen blev perfekt, granne med Nackaresarvatet och en kvart in till T-centralen. Mittemellan.

Det blev rätt annorlunda för mig. När vi bodde på Söder fick jag bara leka inomhus, ville jag leka ute fick mamma ta med mig till en park. I Bagis däremot fick jag leka ute så mycket som jag ville; på tomten, i skogen eller i en park.
Dagiset jag började på – Äventyret - hade en stor, fin tomt, dubbelt så stor som mitt gamla dagis. Vi gick promenader i skogen, byggde kojor och på vintern gjorde vi is- rutschkanor.
För mig var Bagis världens bästa ställe. Inte så mycket bilar vilket gjorde att jag fick mer frihet, nära skogen vilket gjorde att jag och mina vänner kunde leka roliga indianlekar där men ändå inte speciellt långt från stan.
Jag trodde att alla ville bo i Bagis.

Nu på senare år har jag börjat förstå att det inte alls är så. Nästan tvärtom. Bagis ses som ett gangsterställe där misshandel är vardagsmat, inte alls bra för småbarn. Kanske var Bagis ett rätt ”farligt” ställe för 15 år sedan. Jag vet inte, men så är det verkligen inte nu. Bagis har en egen polisstation och det har gjort centrum mycket lugnare tror jag. Runt 11-12 tiden på kvällen är det knappt en själ i centrum. Och om det är det gör de aldrig något.
Visst, människor har blivit misshandlade här. Men det har hänt på Djursholm också. Kanske ses överklassställen som tryggare. Jag vet inte. Men om det är så är det riktigt konstigt. Våld har väl inget med arbetarklass eller överklass att göra. Kanske i andra länder där folk nästan får svälta och stjäl och rånar, men inte i Sverige. Sveriges ”slum” är väl inte ens en fjärdedel så farlig som slummen i tillexempel USA. Nej, på den fronten har vi inget att komma med.

Tänk er hur man hade sett på Bagis för 50 år sedan. Numera ”facebookar”, bloggar och sms:ar man om allt och alla. Utan alla dess rykten hade man nog som turist blivit rätt positivt överraskad av Bagis. Men nu kan man ju inte bli det, ”man vet ju vad som döljer sig bakom ridån”.

Ja. Bagis har rykten. Men man ska inte tro på rykten.