Av Rustan Rydman - ÄR PARKLEKEN ETT BIHANG?

Rustan Rydman bor nu på Södermalm men är uppvuxen på Svartågatan 80, gula höghuset, under åren 1956-1978 och förutom att vistas i tråget så fyllde han sin barndom med att bada i sjöarna och på vintrarna skida till Hellasgården för att dricka varm choklad med vispgrädde. Han har tidigare skildrat dessa sina minnen ifrån Tråget i bl a Stockholmstidningen.

Häromveckan lyssnade jag till Håkan Juholts sommartal från 50-tals förorten Västertorp. En söndag eftermiddag med sol och hygglig värme. Ett stort antal åhörare hade samlats i parkleken Lugnet. En parklek som drivs på entreprenad av Unga Örnar, en organisation som jag har stort förtroende för. Barn som lekte i hoppborgen, försäljning av kaffe, bullar och korv. En folkparkstämning!

Jag hade själv den stora förmånen under 60- och 70-talet att få tillbringa en stor del av min uppväxt i parkleken Tråget, 50-talsförorten Bagarmossen. Tråget var mitt andra hem, ett stenkast ifrån bostaden. Vi killar spelade fotboll, pingis eller gungade. Tjejerna hoppade rep eller sysslade med mamma, pappa, barnlekar i småstugorna.
Drängen Ruben som var i 50-års ålder och något efterbliven kom på cykel efter avslutat dagsverke från Skarpnäck gård för att leka med oss barn. Dagens ”curlingföräldrar” skulle förmodligen ringt till polisen och påpekat att en udda man leker med barnen i parken. En pedofil? Drängen Ruben hade en plats i Folkhemmet som kännetecknades av värme och solidaritet. Drängen Ruben skulle antagligen idag förpassas till utanförskap eller en låst institution.
Fröken Blom och fröken Hansson som ansvarade för Trågets verksamhet var vänliga och bestämda när det skulle serveras saft och bullar. Vintertid fanns det tillgång till en lokal som låg strax intill, där kunde jag måla och rita, spela fia eller umgås med kompisar.
Bagarmossen var mitt folkhem med stort F - under rekordåren när det växte det så det knakade. Det fanns gott om jobb, det innebar en stor framtidstro. Det fanns en känsla av solidaritet även fast det förekom sociala problem, familjer som hade svårt att få vardagen att fungera. Ett ganska stort inslag av hasch och sniffning av thinner, det fanns ungdomar som gick ner sig i drogträsket, några dog av överdoser. Jag låg i riskzonen eftersom mellanölet hade stark ställning på fester.
Trots att Bagarmossen hade ett skamfilat rykte i klass med Hökarängen och Rågsved så trivdes jag bra eftersom som det fanns kompisar, ett rikt utbud av fritidsaktiviteter och Nacka reservatet inpå knuten. En förort som jag har bott i närmare ett kvartsekel, besöker hembygden flera gånger om året. Varför har förskolorna inom Stockholms stad ett starkare skydd jämfört med parklekarna? Är parkleken ett bihang?