Diskussion i äppelträdet

Robert Huselius är lantis, förälder, radioaktivist m.m. Bor och trivs på Byälvsvägen sedan 2007.

Vi var åtta vuxna och sex barn längs tunnelbanans skarpnäckslinje som sammanstrålat i ett idylliskt egnahemsområde en solig höstsöndag. Tidigare i veckan hade vi cyklat runt i det svala kvällsdunklet och lagt flygblad i postlådorna – nu var det dags att skörda frukten.

Bokstavligen alltså; vi hade blivit lovade att få länsa några träd från äpplen som annars hade gått till spillo. Vi var sammanförda av nätverket Linje 17, som jag ibland tänker på som ett ideellt, solidariskt bemanningsföretag: vill man ha folk till en lokal aktion/kampanj/arbetsgrupp/fest, kastar man ut en rev och ser vilka som nappar.

Med cyklar, barnvagnar, hinkar, kassar, väskor, kärror, stegar och märkliga fruktplockarmanicker kom vi, och med minst 150 kilo äpplen gick vi därifrån. Dessa fördelades enligt tre principer: socialt, politiskt och privat. Det vill säga – vi ställde kassar utanför förskolor och ålderdomshem, vi delade ut frukt utanför t-banestationen som en mer symbolisk markering mot konsumtionssamhället och vi behöll en del för eget bruk.

Tanken går loss. 150 kg äpplen skulle, nu när de är som billigast, kosta 1 500 kronor i snabbköpet. I vanliga fall det dubbla, men låt oss anta att de offentliga kolosserna handlar till ständigt extrapris. Ett äpple till varje dagisbarn i Skarpnäcks stadsdel ger då en nota på, grovt räknat, drygt 2 500 kronor. Detta äpple ska dras genom alla de korrekta kanalerna och vederbörligen inhandlas enligt EU-, kommun- och stadsdelsnämndsdirektiv, på det att inget stackars företag må bli missgynnat i den globala konkurrensen. Kanske har detta utvalda äpple blivit så behandlat med föryngrande undermedel att det skulle överleva oss alla om vi lade det i en lufttät påse i kylskåpet. Måhända har detta sminkade skönhetsäpple vuxit upp på en annan kontinent och legalt massinvandrat hit ur händerna på en underavlönad, överarbetad bondson, och kanske förväntas vi känna oss lite stolta och självbelåtna därvid, då vi med vårt officiella, officiösa och offentliga fruktinköp lyfter honom ur den fattigdom han försattes i, då hans familjs blygsamma torva fick ge plats åt multinationella sockerrörs- och äppelplantager. Troligen skulle vi hejda denne bondson vid gränsen, om han finge för sig att själv slå följe med äpplet, för här kanske han också skulle vilja ha dyrbara äpplen åt sina dagisbarn. (Jag skriver "vi", för man brukar ju säga att staten, det är vi det – vi har väl demokrati, bevars, och innerst inne har vi alltså önskat att det ska gå till precis såhär?)

Sådant kan man fundera över, då man sitter fem meter över marken i ett tätt bladverk under Pungpinans klarblå hösthimmel. Kanske får man då ett styng av ont samvete över att man saboterar tillväxten och arbetslinjen genom att trotsa marknadslogiken och göra saker för varandra utan att ta betalt.

Men våra samveten gnagde oss inte, där vi vinglade fram på våra med äppelpåsar överbelamrade cyklar. För vår logik, i likhet med de flesta människors, är inte marknadens. Varför gör man saker gratis egentligen? Nyckelorden här är "för varandra" – kalla det reciprocitet, ömsesidighet eller varför inte som Kropotkin: "inbördes hjälp".

Det låter absurt och lite otäckt att man skulle ägna sig åt anarkistisk praktik bara för att man plockar en massa frukt. Men det är väl inte märkvärdigare än att man tillämpar global kapitalism varje gång man köper ett äpple i snabbköpet. Ingen kommer undan politiken, även om vi för det mesta blundar för den.

Egentligen är det såhär enkelt: man mår bra av att hjälpa och vara till nytta och glädje, men inte av att vara ett föremål för välgörenhet – alltså bör vi hjälpa varandra. Det kan vi göra genom att solidariskt dela på vårt samhälles slösande överflöd, må det vara genom 0-kronorsloppis, tillvaratagande av de groteska mängder duglig mat som slängs av snabbköpen (s.k. dumpstring) eller varför inte fördelning av de tonvis med frukt som varje år förmultnar i våra villaträdgårdar. Man kan säga att vi gör gemensam egendom av överflödet, fastän i lilleputtskala.

Pengar skulle förresten vara som äpplen – ruttna och försvinna om de inte snart användes till något vettigt. Men det är en annan diskussion. Låt oss föra den i äppelträdet under nästa års isblå septemberhimmel.

Om du har ett äpple, vill du dela det med mig
i en äppelmelodi
Eller vill du ha ditt goda äpple för dig själv
och inte få nå'n melodi?
-- Lollo Asplund