Konsten att växa upp i Bagis (och på alla andra ställen)

Jorun Westman är 16 år och har gått på Bagarmossens skola i hela sitt liv. På fritiden spelar hon fotboll i Hammarby. Hon är den fjärde i raden av pepparkakshuskrönikörer från klass 9:1.

Jag har bott i Bagarmossen i hela mitt liv. Hela mitt liv, gud vad långt det lät, det är ju egentligen bara 15 snart 16 år och ingenting om man jämför med de äldsta bagisborna. Men jag har ändå hunnit med ganska mycket.

När jag gick på dagis bodde vi på Fogdevägen 44, eller AA som min brorsa trodde det var. Det är precis ovanför hundtrimmen, den var lite mystisk och jag fattade aldrig riktigt vad det egentligen var. Fotbolls-VM på tjockteve ute på gården och skattjakt i skogen med lanternor hörde till vanligheterna på gården. Alla barnen, från 19-åringar ner till jag som var runt 5 spelade fotboll på kvällarna, även fast jag egentligen inte fick vara på gården bredvid.

Sen flyttade vi till Laxåvägen, andra delen av Bagarmossen, och jag hade faktiskt inget tidigare minne av att ha varit där förut. Bagis är ändå rätt stort och min största mardröm är att någon ska fråga om vägen till Rusthållarvägen. Rusthållarvägen? Ja. Alla som bor här vet att det är nästintill omöjligt att ge en vägbeskrivning till Rusthållarvägen eftersom den sträcker sig igenom nästan hela Bagarmossen. Byälvsvägen likaså, i början kunde jag knappt hitta till mina kompisars portar eftersom alla gårdar ser likadana ut för en främling.

I dagisåldern reflekterar man kanske inte så mycket över sin omgivning, men jag kunde gå ut och leka på en stor gård, och de stora barnen såg efter de små. Vi hade en skog nära dagis som vi lekte i varje vecka och det är även därifrån jag fått mitt ärr som kommer vara med mig hela livet. Nu när jag blivit lite större så ser jag det väl på ett lite annat sätt, visst det skulle vara kul att bo inne i stan, men vart skulle man då kunna gå ut och spela fotboll? Eller hur lång tid skulle det inte då ta att ta sig till Flaten-badet på sommaren? Nej, jag är nog ganska nöjd med att bo i Bagis. När jag blir stor vill jag nog se lite andra saker och flytta någon annanstans, men vem vet när jag får egna barn kanske jag flyttar hem till Bagis igen.

Om någon säger att du inte påverkas av var du bor så fattar jag inte hur den personen tänker. Såklart att jag skulle vara annorlunda om jag bodde på Östermalm eller i Kina. Man tar seden dit man kommer som man säger, men det i sin tur behöver inte betyda att människorna är olika. Det finns alla sorters människor överallt. Och att bo i Bagarmossen har påverkat mig såklart, men jag har inte Rinkebysvenska som modersmål och jag rånar inte gamla tanter på kvällarna.

I media så är det bara en sorts person som framställts, 128 gangstern. Men finns den inte överallt? Finns det inte också en Östermalms- och Södergangster? Jag tycker att det är synd att ”128 gangstern” ska lägga grunden för andras uppfattning om Bagarmossen och om söderort. Bagarmossens skola fick till exempel väldigt dåligt rykte för några år sedan och nästan ingen ville gå där, flera sökte sig till skolor inne i stan, bara för att de låg just inne i stan. Jag har gått på Bagarmossen skola från Förskoleklassen ända upp nu till 9:an. Jag har alltid varit lite morgontrött och tanken på att kanske redan på mellanstadiet behöva sätta sig på tunnelbanan och åka för att komma till skolan känns inte särskilt lockande. Föräldrar sätter sina barn i privatskolor för att de ska få en så bra utbildning som möjligt, men kan inte förorten också vara bra?

Jag tänkte avsluta den här texten med prinsesstårtan i centrum, ingen som inte bor här fattar den. En tårta? Med en utslängd ros? Men alla som bor här vet vad det är, man kan säga att det är vår egen hemlighet. Rosen, med de olika världsdelarna är alla de olika människor som bor här med våra olika erfarenheter och tårtan är det som kopplar oss samman. Och det känns som det, som om gängen som hänger i centrum, barnfamiljerna på Byälvsvägen och alla andra Bagisbor har en gemenskap. Visst förorten heter Bagarmossen, men vi bor alla i Bagis.