Från en värld till en annan

Yvonne Nenander är journalist och författare. Skriver bl a om boende, livsstil och kultur.

Vi packade i en evighet. Och frågade varandra ideligen var alla grejor kom ifrån. Så mycket prylar! Är det vårt alltihop? Ja, tydligen.

Flyttbilen fick köra flera vändor. Tre starka flyttkarlar slet som djur. Vi med. Med nöd och näppe klarades flytten av på två dagar.

Sedan började det verkliga slitgörat. Och ändå, ett par månader senare, är hälften av kartongerna fortfarande orörda. De som stod i källaren på det gamla stället och aldrig någon tittade i, de står nu i källaren här i Bagarmossen.

De innehåller nämligen den slags brokiga familjehistoria, ömsom ärvd och ömsom självförvållad, som vi förmodligen varken får tid eller lust att gräva i mer.

Men vi hoppas att våra efterlevande gör det. Någon av dem ärver väl nörd-genen. Jag kan föreställa mig den förbittrade repliken: ”Det är inget fel med släktforskning!”

Denne förmodade ättling kommer att tacka oss för att vi samlat egna och andras minnen, nerstuvade i kartonger, och flyttat dessa kartonger mellan källarförråden på olika boplatser genom våra långa, innehållsrika liv. Så det så.

Men vad skulle Freud ha sagt?

Hemma i lägenheten, som faktiskt har ”stor potential” som det brukar heta, har vi smarta gångar mellan flyttkartongerna. Det är inga problem att tränga sig fram t ex mellan köket och TV:n, en av vår familjs viktigaste ägodelar.

Man får förstås ta ett jättekliv över ormboet av sladdar som ska passeras på vägen till show time. Med två digitalboxar och fyra fjärrkontroller har TV-tittandet blivit både mer variationsrikt och betydligt mer komplicerat.

Min man säger att man får in hela världen in i vardagsrummet nu. Jag ser bara några karlar i kortbyxor som springer runt och jagar en boll.

Okej då, tittar man bara tillräckligt länge är fotboll faktiskt riktigt spännande.

Däremot är jag tveksam till hard metal. Grannen ovanpå spelar sådant ibland, och slagverk, så nervtrådarna skallrar. Inte en rytm kan urskiljas om det så pågår i tre timmar.

Då tröstar jag mig med en av apotekets nya, sköna gummiprodukter: ett par öronproppar i neongrönt. Man slipper höra något alls när man har stoppat in dem, så de är användbara i många sammanhang.

Alla människor vi mött här i Bagis varit trevliga och hjälpsamma, så det här handlar inte om kritik mot någon. Utan om hur det kan vara att byta bostad. Man börjar liksom om på nytt, anpassar sig till nya förhållanden och ser saker ur andra perspektiv.

Visst, min familj och jag kommer att få ordning i vår lägenhet. Den blir fantastisk, jag lovar! Däremot kan jag inte förutse tidpunkten när allt är färdigt.

Snart nog kommer släkt och vänner över tröskeln och ser vilket härligt hus vi bor i och hur roligt det är med rådjur, ekorrar, småfåglar och skogen och naturreservatet inpå knutarna.
Kommer de oanmälda provianterar vi bara på Sides som har de bästa pizzorna i stan.

Vi är glada över att vi bytt 1980-talsförorten mot en uppvuxen, grönskande och vacker boendemiljö med vaggan i 1950-talet.

Bara en kilometer bort och ändå en helt annan värld.

Av Yvonne Nenander, journalist