Min uppväxt gör mig inte till den jag är – det gör jag!

Sist ut i raden av gästkrönikörer från Pepparkakshusprojektet är Sofia Fredholm som är 16 år, från Enskede, och spelar fotboll på fritiden.

Att växa upp är något som vi alla måste göra och gå igenom, även fast det inte sker samtidigt för alla människor, och det kommer i små doser hela tiden istället för att det släpps som en bomb en dag som kommer med nyheten: ”hej, grattis, nu har du blivit vuxen!”

Personligen vill jag säga att det är väl tur det, för hela uppväxten är som en enda stor labyrint som man ska ta sig igenom och snubbla fram i med återvändsgränder lite här och var som gör att man måste hitta nya vägar och sätt att ta sig fram. Och ibland kan vägen man startade ifrån, eller ett felsteg på vägen, göra att man blir dömd för någon man kanske inte är egentligen. Bara för att en del tittar för noga på omslaget innan de läser boken.

Jag är från Enskede. Eller rättare sagt, en liten del av Enskede som kallas Svedmyra. Jag har alltid bott där, i hela mitt liv. Jag känner till människorna som bor i närheten och platserna dit man kan gå. Allting har, för det mesta, alltid kretsat kring Svedmyra. Jag kan bara titta på ordet och se allt som innebörden alltid har betytt för mig, och det känns bra.

När jag var liten började jag i en skola i Tallkrogen, då var det långt hemifrån trots att det bara tar ca 10 min att gå, 5 min om man är snabb. Skolgården var stor och 6:orna var de största jag hade sett. När jag gick i 6: års lät min mamma mig och min bror gå hem själva tillsammans och hon mötte oss på vägen vid den ”stora korsningen”. Då tyckte jag att jag var så stor som fick gå nästan ända hem själv, för det fick ju nästan ingen annan av mina kompisar. I verkligheten gick vi ca 100 m men för mig var det som att få gå långt och som om det var ett stort och viktigt uppdrag som jag skulle visa att jag klarade av. När jag tänker efter på det nu så var det ju faktiskt så att jag blev lite större när jag fick gå där själv, för utan att jag visste om det då eller har tänkt på det någon gång, var ju det mina föräldrars sätt att släppa min hand som de hittills hade hållit i.

Min labyrint var relativt rak fram till det att jag bytte skola efter 5:an. Då började jag här i Bagarmossen. Det var också då jag skulle låsa upp en ny dörr i min labyrint, men det var som om jag på något sätt inte hade fått nyckeln till dörren. När jag till slut kom igenom till andra sidan var vägen full med återvändsgränder och oändligt många törnar. Jag var flera gånger till och med beredd på att springa tillbaka till andra sidan dörren igen, tillbaka till min raka, välbekanta och trygga väg. Men av någon anledning gjorde jag aldrig det. För någonstans bestämde jag mig för att vinna över alla törnar och verkligen bevisa att det som inte dödar sig gör dig starkare.

På någon sätt var bara det i sig som en delvinst, och det var som om jag hittade en häcksax efter det som klippte ner alla törnen i min väg tills den blev rak igen.

Jag tror att de flesta går igenom det, att allt går fel och att man verkligen måste vilja vinna över det som är dåligt för att man ska komma framåt igen. Jag tror inte att det spelar någon roll var man bor, vem man är eller var man är på väg. Det är lika svårt för alla i alla fall, för det finns ingen handbok som våra föräldrar kan ge oss när vi är små som innehåller alla kartor från alla världens labyrinter. Och på ett sätt kanske det är tur? För hur skulle det vara att veta att man kommer att göra ett misstag innan man faktiskt begår misstaget, vad lär man sig på det?

Jag är glad att jag inte fick någon karta till min labyrint, och det gör att jag kan känna mig stolt över att jag hittills hittat rätt- trots en del omvägar. För genom alla stopp på vägen har jag lärt mig och samlat på mig kunskaper som jag alltid kommer att ha nytta av. Det har även gjort mig till den jag är idag, för oavsett var man kommer ifrån är det de olika vägarna man själv väljer som gör en till den man är och kommer att bli. Så vad spelar det egentligen för roll att jag är från Svedmyra? Jag kunde lika gärna vara från Lidingö, Djursholm, Danderyd, Östermalm, eller varför inte Rinkeby, Bagarmossen, Alby, Tensta eller Rågsved? Det gör mig inte finare, fulare, bättre, sämre, lagligare eller mer kriminell än någon annan. Det beror ju helt på hur jag väljer att ta mig fram i min labyrint och jag hoppas att folk börjar läsa boken – för framsidan ska väl inte behöva spela någon roll?