Is och Eld

Isa Schöier är pjäsförfattare och bor i Bagarmossen med två söner sen 2005.

I år har jag tagit fram dom, äntligen. Långfärdsskridskorna som jag köpte redan för tre år sen. Då när jag kom hit. Och tänkte att nu ska jag bli en sån riktig 40+ som åker långfärdsskridskor på vintrarna.

Sen fick dom stå. I källaren. Och vara ett av dom där projekten som hör till nån diffus framtid med mera tid och bättre ork.

Men i år, när skidorna tappert stått framtagna och redo i hallen ända sen långt före jul utan att få komma ut mer än en gång. Och då fått knaggla sig fram mellan grus och pinnar från den ena tunna snöfläcken till den andra. Då fick jag äntligen lust att ta fram mina skridskor.

Jag har slutat vara livrädd för att isen ska spricka. Jag tittar mig omkring på söderbysjön och ser småbarn i vagn, äldre damer som skrinnar elegant, cyklister som dödsföraktande glider in under broarna. Så jag köper hjälm fast killen i sportaffären verkar förvirrad och inte riktigt vet vad han ska erbjuda. Vi plockar bort nätet framför ansiktet på en hockeyhjälm och sen är jag ute på isen och kajkar mig fram.

Den här sjön som jag kan gå till. Aldrig förut i mitt liv har jag bott på gångavstånd från en sjö. Och det är som ett litet mirakel varje gång, som om det är så otroligt för mig att jag kan bo vid tunnelbanan och sen promenera ner till sjön.

Så Bagis är is för mig nu. Is som vill bära mig. Men också eld. Nerbrunna bilar på parkeringen jag ser från mitt sovrumsfönster. Dag efter dag tills den sista bilen är borttransporterad. Elementen i min vardag. Is och Eld. Och jag funderar mycket på allt som ryms här i min stadsdel Det är inget enkelt ställe som går att beskriva med några få ord i en krönika. Här i Bagis är det lätt att se hur livet består av trygghet OCH otrygghet, förhoppningar OCH besvikelser. Is och Eld.

Och alla platser är nog såna. Blandade. Ingen plats är bara lugn och ro eller bara kaos och oro. Det kan se ut så ibland men det stämmer aldrig. Ändå har jag aldrig känt det så tydligt på någon plats där jag bott förut. Att här finns allt, hela livet. Alla bitar av Sverige på en liten plats som inte har någon genomfartsled. Sånt här tänker jag på när jag tar mina skridskor ner till sjön.