Jag har börjat tro på Bagarmossen

Andreas Lindholm kommer från den lilla byn Sjöbotten i Västerbotten, ett landskap han nu återvänder till efter sina år som församlingspedagog i Bagarmossen.

Jag heter Andreas Lindholm och jobbar i Bagarmossens kyrka. Ibland sugs jag in i saker jag inte riktigt har kontroll över. Det kan vara frustrerande eller ganska härligt.

När det gäller pepparkakshusutställningen som gick av stapeln 6 december och som jag som representant från kyrkan hamnade i efter inspirerande samtal med Isa Schöier lutar jag åt det senare. Ett härligt hopkok av människor, pepparkakskreationer, engagemang och någon form av stolthet över den livsmiljö som kallas Bagis.

Jag ska ärligt säga att jag är en ganska udda fågel i Bagisgemenskapen. Jag bor inte här, har nyss börjat jobba i området och är stolt västerbottning i själ och hjärta. Kanske beroende på detta har jag tvivlat på Bagis. Andra människor har uttryckt att ”Bagis är så härligt” och ”alla trivs här”, och jag har inte riktigt kunnat tro på det. Jag som i mitt jobb och liv i kyrkan ständigt brottas med tro och tvivel har avundsjukt tittat på den kärlek och passion som andra har haft för Bagarmossen och känt att jag också skulle vilja känna, tro och tänka så om Bagarmossen. Mina invändningar har rört sig kring bilbränder, dåligt rykte, segregation och brist på värme. Mestadels har mitt motstånd berott på fördomar.

Den 6 december hände något med mig. Jag kanske inte vill kalla det en frälsningsupplevelse men någonting trillade ner i mig. Jag började liksom tro på Bagis, tro på att det goda livet kan finnas just här och att de människor som finns här och varje dag skapar Bagarmossen förtjänar min tillit.

Utställningen var en del av Pepparkakshuset – ett dialogprojekt som man kan läsa mycket mer om här på Bagis.nu, och många människor från olika sammanhang var med. Eleverna på Bagarmossens skola lät oss ställa ut deras godisfabrik, kyrka och tunnelbana. En grupp barn med sina föräldrar från kyrkan, mer känd som Enastående Föräldrar, lät oss titta på deras höghus och hamburgerställen. Medlemmar i föreningen Bagisgrannar hade flera bidrag, den arabiska kvinnoföreningen Smaka hade byggt historiens fetaste och coolaste pepparkaksmoské och fritidsgårdens kids hade svängt ihop några stugor.

Och vi var där. Ett helt gäng stora och små människor delade ögonblicket, fnissade och knöt kontakter. För varje handskakning och leende började jag tina upp. Jag lärde känna en liten bit av de människor som delar livet här, i närheten av tunnelbanestationen som ligger inklämd mellan Kärrtorp och Skarpnäck. Då började jag tro på Bagarmossen.