Emelies krönika - Konsten att växa upp

Jag började i Bagarmossens skola när jag var 6 år gammal, när det fortfarande var min mamma som tog de allra flesta besluten. Precis som de allra flesta föräldrarna lärde hon mig vad man får och vad man inte får göra. Hon lärde mig att jag inte får leka med elden, man ska vara snäll mot alla andra och det är fel att slåss. Hon lärde mig att se skillnaden på rätt och fel och sen får jag inte glömma det allra viktigaste. Hon lärde mig att jag inte fick prata med främlingar och absolut inte följa med någon gammal gubbe i Bagarmossens centrum som jag inte känner.

Jag kommer fortfarande ihåg allt det där som mamma lärde mig och tur är väl det. Hittills så har jag och säkert de flesta andra tonåringar i min ålder haft sina föräldrar att lita på fullständigt. När vi inte visste vad vi skulle göra, fanns de där, de är vårt skyddsnät, de håller oss i handen och om vi faller så finns de där redo att ta emot oss. De fungerar som våra personliga bruksanvisningar i många fall, för att vi förväntar oss att alla svar finns hos dem. Eller åtminstone vill vi att de ska ha alla svar.
 
Fast ungefär när man fyller 12 så förändras allt det där, då vill man helt plötsligt klara sig själv. Mamma och pappa får absolut inte följa med dig till skolan, du vill köpa dina egna kläder och gå på stan kan du göra själv utan att en föräldrar håller dig i handen. Du har bestämt dig för att växa upp och snabbt ska det gå. Men som 12-åring har man i allmänhet inte koll på så värst mycket och det är väl det som är det stora problemet. Dessutom för första gången så kan man inte gå till sina föräldrar, bruksanvisningen man alltid kunnat gå till för att få svar. För hur mycket du än letar så kommer det inte finnas något svar på hur man växer upp.
 
Sen kommer dagen du fyller 15 år och året du börjar 9:an och helt plötsligt så är man gammal nog att det är dags att välja gymnasium. Så nu sitter jag här och bläddrar i olika kataloger med olika gymnasium, kollar på deras hemsidor, går på gymnasiemässa och springer på öppet hus. Det är dags för mig att lämna Bagarmossens skola. Snabbt har det gått, snabbare än vad jag förväntade mig för när jag var 12 år så kändes det här som evigheter in i framtiden.
 
Hur har det gått för mig då? Har jag vuxit upp nu kan jag klara mig helt själv utan min lilla personliga brukanvisning även kallad mamma. Svaret är nej, kort och gott. Visst, i mitt 15-åriga har jag lite mer insikt i livet och koll på världen än vad jag hade i mitt 12-åriga, men annars är jag inte så himla förändrad. Inte för att jag är omogen eller så, jag tycker bara inte att jag märker någon markant skillnad. Kanske skulle det vara ett annat svar om du frågade min mamma eller mina kompisar, fast jag tror egentligen inte det.
 
Fast jo, jag har faktiskt upptäckt något som jag inte förstod då. Jag har upptäckt hur man växer upp och det är faktiskt lättare än vad man tror. Du gör det bara, så enkelt är det, vare sig om du bor i nere i Ystad, uppe i Kiruna eller i lilla Bagis som jag gör. Allt eftersom du får fler erfarenheter, går på gymnasiet, högskola, reser runt jorden, gifter dig och skaffar barn eller vad man än bestämmer sig för att göra så kommer du att sakta men säkert växa upp. Det finns ingen speciell ålder eller dag som du vet att nu har du vuxit upp. Jag menar, hur många vuxna är det inte som inte alls har växt upp trots att de är över 30!
 
Men det slutar inte där, jag tror nämligen att man aldrig slutar växa. Jo, kanske på längden men som person kan man alltid utvecklas och det är väl det som gör livet intressant, eller?